Superspinnarna!
Med sig in i rummet får man en pulsmätare som styr din träning. Du väljer själv vilken din maxpuls är och ska därefter trampa dig upp till de nivåer som instruktören beordrar. Alla ser sin puls på en stor skärm, så man vet hur man ligger till.
Flera gånger under passet ska man ligga upp emot 85-90% av sin maxpuls. Det är jobbigt. Du svettas i regel när hjärtat får jobba så hårt. Jag brukar ha svårigheter med att hålla mig kvar på cykeln. Ungefär så mycket svettas man.
Jag börjar känna igen några av de som är frekventa besökare. Det finns ett glatt gäng bestående av tre tjejer som alltid håller ihop.
Ingen av dem är trådsmal eller särskilt vältränad heller för den delen. En fräck människa hade till och med kunnat kalla dem för tjocka.
Fast de verkar vara världsmästare på att cykla för när de kliver av sina cyklar är de, i princip, helt oberörda. Jag får slänga min t-shirt för att den blivit så sunkig. Deras toppar blir renare av ett spinningspass.
Det hela är mycket märkligt. En vacker dag ska jag bli lika bra.
Egentligen är det enda jag behöver göra är att gå upp en jäkla massa kilon och försöka jobba bort tänket att det inte är ok att ljuga för sig själv.
De nio riddarna!
Det är Medeltid. Vårt konungarike är hotat och kungen tillkallar sig sina bästa och allra tappraste riddare. Det är av stor vikt att de på snabbast möjliga sätt mobiliserar en slagkraftig armé. De inväntar tålmodigt sina order från kungen.
Lite så kändes det i helgen och byter vi bara ut våra lustiga mössor skulle det nog ha kunnat se ut ungefär så här. 
"Noll" läsare
Jag vet inte varför, men jag har inte kommit mig för att berätta, att jag bloggar igen.
Av någon anledning känns det skönt. Jag sätter mig och hamrar lite på tangentbordet när jag känner för det, helt utan press från otacksamma läsare och min egna personliga prestige.
Om en dryg månad reser jag bort. Då ska berätta för mamma att jag bloggar och först då börjar de här texterna få något av en funktion.
Hur man slår Sveriges åttonde bästa tennisspelare
Jag minns inte vilket år det var, förmodligen någon gång i mitten av nittiotalet. Jag hade med mycket tur och lite skicklighet lyckats avancera till final i distriktsmästerskapen i tennis. Jag och min far tog bilen från Grums till Arvika där vi skulle ta oss an Erik Johannesson. Sveriges då åttonde bästa tennisspelare, i vår åldersklass.
Jag hade mött honom ett par gånger innan den här finalen och varje match följde samma mönster. Jag fick storstryk varenda gång.
Några år tidigare spelade jag min första match någonsin, mot just nämnda spelare. Jag minns att ledaren från Säffle, den klubb Erik representerade, sa att jag skulle vara nöjd om jag tog ett gem. Ett gem, tänkte jag och smålog lite för mig själv. Jag hade tänkt att vinna jag.
Jag sprang in på planen i min röda t-shirt med Dumle-tryck, kortbyxor utan snören och ett racket jag fått ärva av brorsan.
Kort därefter kommer Erik in. Han bar på en stor väska som såg ut ett gigantisk tennisracket, som han sedan öppnade och plockade upp ett par racketar ur. Inte ens Stefan Edberg hade en sån väska på den tiden.
Jag förlorade med 6-1 och skämdes.
Tillbaka till Arvika. Pappa hade gett mig direktiv inför matchen och de var glasklara. Slå på allt som om det var sista gången du slog på en tennisboll. Jag lydde min fars råd, till en början. Efter två gem hade Erik knappt rört bollen och jag ledde med 2-0. Så många gem hade jag aldrig tidigare tagit mot honom. Tänk om...
Att börja tänka är aldrig bra. Jag förlorade finalen med 6-2, 6-0.
Idag, femton år senare möttes vi igen. Då vann pojken från Grums.
Ett uppvaknande, utan kebabsås på tröjan.
För det där brukar gå hand i hand. Du vaknar upp, kliar dig i huvudet och funderar lite på vad som hände igår. Du kanske hittar en hög med kläder, och där, på den fina t-shirten ser du rester av något.
"Aha, jag käkade i alla fall fyllemat igår!" tänker du triumferande, men minns det inte.
Det här är ett scenario som bara blir vanligare och vanligare, ju äldre jag blir. Förr hade jag aldrig minnesluckor. Idag är det mer konstigt om jag vaknar upp, och faktiskt minns vad jag sysslade med igår. Det är märkligt, tycker jag. Rimligen borde man bli klokare med åldern.
Jag jobbar mycket med att försöka klura ut lämpliga lösningar till det här problemet. Den allra enklaste lösningen vore ju att dricka mindre och minimera antalet utgångar. Att dricka mindre låter enkelt i teorin men av någon anledning är det svårare att genomföra i praktiken.
En utgång idag handlar mer om att hitta den bästa luckan i baren än att träffa människor. Det är precis som det låter, inte särskilt kul, och därför går jag inte ut lika ofta längre. Och än färre utgångar ska det bli.
Tur då, att jag har ett knippe vänner som sitter med i samma båt. Vi är alla världsmästare på att, om än omedvetet, hetsa varandra till oanande fyllenivåer.
Det här inlägget blev lite väl dramatiskt kanske. Jag gör nog bäst i att slänga in en liten brasklapp här så inte myndigheterna kopplas in. Jag är inte en alkoholist. Ingen av mina vänner heller.
Vi har bara utvecklat ett dåligt ölsinne på äldre dagar.
Dags att bryta ett ben, eller minst vricka något.
Bollsparkande står först på dagens agenda.
Efter fotbollen väntar firande av den äldsta brodern Ferming. 25 år gammal minsann.
Jag har inte köpt något. Patrik är skyldig mig en middag, som aldrig blivit av. Så i min värld är vi kvitt nu.
God morgon!
Jag försökte dock vara lite lurig igår då jag petade i mig en värktablett i förebyggande syfte.
Effekten uteblev.
För ungefär 30 minuter sen trotsade jag illamåendet som infinner sig när jag intar en annan position än liggande, och det verkar som kroppen håller.
Som så många gånger förr var det den här mannen som såg till att jag mår, som jag gör idag.
Tacka Nick Wiklund, ni som saknat mig.
Men nu är det februari igen. Och här är jag, precis som utlovat.
Ett år äldre, lite tröttare, kanske lite tjockare men förhoppningsvis lika underhållande.
Jag har inte en aning om hur bloggen kommer te sig den här gången. Tänk er en bil, som stått ute över två vintrar utan att motioneras. Den här bloggen är den bilen. Det är inte bara att sätta i nyckeln, vrida om och köra iväg.
Min förhoppning är att jag på något vänster ska kunna mixa lättsamma inlägg, av den typ jag oftast skriver, med lite mer tänkvärda inlägg.
Förmodligen är det en ekvation utan lösning. Jag menar, i ena inlägget dundrar jag upp en bild på en full Maty och skriver något kul. I nästa inlägg skriver jag om min bortgånga morfar som jag saknar mer och mer för varje år som går.
Jag bloggar ju inte om sånt. Jag driver med folk och höjer mig själv till skyarna, det är vad jag gör. Jag är lite less på den bilden av mig.
Men va fan. Vi får se vart det bär vägen.
Nu ska jag gå bort till Kenny och leka lite.
Hejsan blåkken!
Av någon anledning grips jag direkt av prestationsångest. Gör man comeback på bloggscenen ska man göra det med bravur, känns det som. Men nej. Jag får inte till det.
Därför gör jag det väldigt enkelt för mig nu.
