Oaktribe

Så var det roliga slut, för den här gången. Jag önskar att jag kunde känna att det är skönt att vara tillbaka i Sverige, men det känner jag inte. Här där jag sitter, på plats 38 i tåget som tar mig hem känns det faktiskt lite tomt.

Missförstå mig rätt här nu. Jag gillar Sverige, men älskar det kravlösa livet man lever på resande fot.

Det är för mig omöjligt att tröttna på det livet har jag kommit underfund med.

Det här med vardag är ju inte lika roligt. Men vi kämpar på.

Nu är jag framme i Flen, där avstigning sker till vänster, i tågets färdriktning.

Det börjar närma sig middag här New York. Idag ska vi äta fint. Och bjudna blir vi. Vår vän Niclas har bokat in oss på en stjärnprydd restaurang. Det ska bli trevligt, och dyrt för vår fina vän.

Vi spenderar massa tid på nätet för att hitta bra ställen att äta på. Lunchen brukar oftast bestå av en sallad. Frukost äter vi inte så ofta. Vi äter det aldrig skulle man kunna säga. Vi sover då.

I förrgår åt vi middag i Harlem.



Så här ser Marcus Samuelssons nya ställe ut. För någon månad sen var Obama här och mumsade.

Till veckan slår vi på stora trumman ordentligt. Då ska vi äta på en av världens bästa restauranger. Det finns 23 som är bättre.

Två svenskar på en bar i Manhattan.

- No way!

Den ene svensken surfar snabbt in på aftonbladet och konstaterar att det inte stämmer. Aftonbladet är ju alltid bra med i matchen.

- Just looked it up. It's not true. He's full of shit.

En bartender på samma bar får ett par minuter senare ett textmeddelande från sin flickvän, som intygar lögnhalsens uttalande.

Samma svensk som förra gången återvänder till aftonbladets nätportal och då är cirkusen i gång. Svenskarna höll därefter låg profil.

På tvn visades "Liar Liar" i grynig kvalite.

Svenskarna tog sig en svängom på stan för att lite senare ansluta till folkmassan som hade samlats vid Ground zero.

Min dag började i träningens tecken. Tre morgonpigga löpare tog sig an Manhattans gator.



En av mina fina gåvor. En tur till ett av stadens museum. Här stoltserar vi framför ett av Andy Warhols konstverk.



Mer konst. Kalle och Erik försöker begripa sig på den röda pinnen.



Ännu mer konst. Massor av nya intryck att smälta. Erik försöker förklara storheten i målningen bakom.

 


Vi gick hem och kollade på när Suber-Seb gick på knock i Bachelorette. Eller VM i CP, som Kalle kallar programmet.



Vi gick ut.



Grabbarna bjöd på mexikansk middag.



Och några drinkar.



Sen fyllde jag inte år längre. Då bjöd jag på pizza, bakade av den här mannen.

I Karlstad har vargarna vunnit SM-guld. Här i USA har slutspelet precis dragit i gång. Idag hade Rangers hemmapremiär mot Washington och de var piskade att vinna, för att inte hamna i ett 0-3 underläge i matchserien vilket i princip betyder att man ka ta semester.

Carl-Ola undrade om vi inte hade med någon skylt, så att han kunde se oss. Jag svarade att vi satt till vänster om Henke och att jag viftade med en vit handduk.

Hoppas han såg mig.



Här har precis Rangers tryckt in 3-2 målet, med mindre än två minuter kvar av matchen. Rätt bra drag.

På onsdag är det match igen.

Kuriosa. Kalle och Kenny satt i närheten av Michael Douglas och dennes son. Kalle Stark och Michael Douglas son sprang ihop med varandra vid ett tillfälle. Stort ändå, tycker Kalle.



Erik Rune är hårdast på Manhattan.



Men han är inte tyngst.

Sista dagen i Key West spenderades på en båt. Vi skulle fiska tarpon, en fisk ingen av oss hört talas om innan. Det är i sig inte så konstigt då ingen av oss fiskar någonting. Vi fick se en uppstoppad variant innan vi gav oss ut som vår guide kallade en "baby". Den var drygt en meter lång och vi skrattade gott åt honom när han sa att vi minsann skulle fånga större fiskar än så under dagen.

Till en början nappade det dåligt. Vi bytte bete, och det small till direkt.



Dagens första tarpon var ett faktum. Med massor av tur och väldigt lite skicklighet lyckades jag behålla den här rackaren på kroken hela vägen in till båten.

Enligt guiden vägde den omkring 50 kilo och mätte strax under två meter. Så om någon nu mot förmodan vill prata fiske med mig, gör ni bäst i att först fånga en större fisk.



Efter ca 30 minuter kämpande gav den till slut upp och lät sin överman få posera med sin fångst.



Även Rune fångade sig en best, på 20 kilo.



Kenny hade sämst timing, då inga stora jäklar ville bita på hans krok då han höll i något spö.

Igår skulle vi precis som vanligt gå ut och käka middag. Kenny hade letat upp ett bra ställe som låg nära hotellet. På vägen från vårt rum och till det att vi kom ut på gatan hade han glömt bort namnet på restaurangen. Fråga mig inte hur det går till. Det han visste var att det låg två gator bort, började på C och innehöll sju bokstäver.

Vi hittade aldrig det där stället utan gick tillbaka till ett ställe som det verkade vara lite drag på, när vi alldeles nyligen passerat det. Ett bra val med facit i hand.

Vi är klara med middagen och jag ska bara besöka herrarnas innan vi ska gå vidare.

Precis när jag ska gå in i på toaletten krockar jag med en man som precis är klar med sina behov.  Vi säger "I´m sorry" i munnen på varandra och så går han vidare.

"Vänta lite här nu" tänker jag för mig själv. "Jo, visst fan var det där Marc-Andre Fleury", fortsätter jag tänka och vänder mig om, och mer eller mindre springer efter honom.

Den där Fleury är burväktare i Pittsburgh Penguins, och han är rätt bra på det han gör. För en hockeynörd som jag är det är ett ganska stort ögonblick. Sånt här händer inte, och jag skulle ångra mig om jag inte jagade ikapp honom.

Jag är snart ikapp honom och får stopp på honom genom att helt enkelt kalla honom för "Fleury". Han vänder sig om och jag frågar direkt om han skulle tänka sig att ställa upp på ett kort. Han förklarar på ett mycket vänligt sätt att det nog inte är en bra idé. Det skulle inte se bra ut, som han uttryckte det. Jag sa att jag förstod och så skakade vi varandras händer och önskade varandra en bra kväll.

Till saken hör att de ikväll spelar mot Florida Panthers, en match vi för övrigt ska åka och titta på, och det är förmodligen inte så populärt om det kommer fram att de är ute och roar sig kvällen före match.

Besviken gick jag tillbaka till toaletten.

Jag berättar för Kenny och Erik vad som hänt och sen var det inte mer med det. Vi reser oss upp och går mot utgången. Då får jag syn på Fleury igen, och inte bara han. Han sitter tillsammans med Sidney Crosby. Världens bästa ishockeyspelare.

Jag inser nu att jag måste göra ett val. Antingen vara den där jobbiga killen som inte ger sig, eller han som låter världsstjärnorna vara i fred. Igår var det ett lätt val.

Jag siktar in mig på Fleury igen, då jag redan haft kontakt med honom. Förklarar att vi är tre fans från Sverige, precis som det skulle göra någon skillnad. Jag säger säkert något mer fånigt i tron om att få det där fotografiet taget. Fleury förklarar återigen på ett mycket vänligt sätt att det nog inte är en så bra idé.

"Fan också" tänker jag och går återigen mot utgången. Efter ett par meter kan jag inte hålla mig. Jag vänder mig om och river av ett kort med Iphonen.



Det är inte ett vidare bra kort, det är det inte. Men där i vit t-shirt, på vänsterflanken, sitter Sidney Crosby och säger något till Fleury, för kvällen klädd i svart t-shirt.

Vart på basket. Det var nästan så att vi satt i knät på Jay-Z.