Oaktribe

Igår skulle vi precis som vanligt gå ut och käka middag. Kenny hade letat upp ett bra ställe som låg nära hotellet. På vägen från vårt rum och till det att vi kom ut på gatan hade han glömt bort namnet på restaurangen. Fråga mig inte hur det går till. Det han visste var att det låg två gator bort, började på C och innehöll sju bokstäver.

Vi hittade aldrig det där stället utan gick tillbaka till ett ställe som det verkade vara lite drag på, när vi alldeles nyligen passerat det. Ett bra val med facit i hand.

Vi är klara med middagen och jag ska bara besöka herrarnas innan vi ska gå vidare.

Precis när jag ska gå in i på toaletten krockar jag med en man som precis är klar med sina behov.  Vi säger "I´m sorry" i munnen på varandra och så går han vidare.

"Vänta lite här nu" tänker jag för mig själv. "Jo, visst fan var det där Marc-Andre Fleury", fortsätter jag tänka och vänder mig om, och mer eller mindre springer efter honom.

Den där Fleury är burväktare i Pittsburgh Penguins, och han är rätt bra på det han gör. För en hockeynörd som jag är det är ett ganska stort ögonblick. Sånt här händer inte, och jag skulle ångra mig om jag inte jagade ikapp honom.

Jag är snart ikapp honom och får stopp på honom genom att helt enkelt kalla honom för "Fleury". Han vänder sig om och jag frågar direkt om han skulle tänka sig att ställa upp på ett kort. Han förklarar på ett mycket vänligt sätt att det nog inte är en bra idé. Det skulle inte se bra ut, som han uttryckte det. Jag sa att jag förstod och så skakade vi varandras händer och önskade varandra en bra kväll.

Till saken hör att de ikväll spelar mot Florida Panthers, en match vi för övrigt ska åka och titta på, och det är förmodligen inte så populärt om det kommer fram att de är ute och roar sig kvällen före match.

Besviken gick jag tillbaka till toaletten.

Jag berättar för Kenny och Erik vad som hänt och sen var det inte mer med det. Vi reser oss upp och går mot utgången. Då får jag syn på Fleury igen, och inte bara han. Han sitter tillsammans med Sidney Crosby. Världens bästa ishockeyspelare.

Jag inser nu att jag måste göra ett val. Antingen vara den där jobbiga killen som inte ger sig, eller han som låter världsstjärnorna vara i fred. Igår var det ett lätt val.

Jag siktar in mig på Fleury igen, då jag redan haft kontakt med honom. Förklarar att vi är tre fans från Sverige, precis som det skulle göra någon skillnad. Jag säger säkert något mer fånigt i tron om att få det där fotografiet taget. Fleury förklarar återigen på ett mycket vänligt sätt att det nog inte är en så bra idé.

"Fan också" tänker jag och går återigen mot utgången. Efter ett par meter kan jag inte hålla mig. Jag vänder mig om och river av ett kort med Iphonen.



Det är inte ett vidare bra kort, det är det inte. Men där i vit t-shirt, på vänsterflanken, sitter Sidney Crosby och säger något till Fleury, för kvällen klädd i svart t-shirt.