Oaktribe

Jag minns inte vilket år det var, förmodligen någon gång i mitten av nittiotalet. Jag hade med mycket tur och lite skicklighet lyckats avancera till final i distriktsmästerskapen i tennis. Jag och min far tog bilen från Grums till Arvika där vi skulle ta oss an Erik Johannesson. Sveriges då åttonde bästa tennisspelare, i vår åldersklass.

Jag hade mött honom ett par gånger innan den här finalen och varje match följde samma mönster. Jag fick storstryk varenda gång.

Några år tidigare spelade jag min första match någonsin, mot just nämnda spelare. Jag minns att ledaren från Säffle, den klubb Erik representerade, sa att jag skulle vara nöjd om jag tog ett gem. Ett gem, tänkte jag och smålog lite för mig själv. Jag hade tänkt att vinna jag.

Jag sprang in på planen i min röda t-shirt med Dumle-tryck, kortbyxor utan snören och ett racket jag fått ärva av brorsan.

Kort därefter kommer Erik in. Han bar på en stor väska som såg ut ett gigantisk tennisracket, som han sedan öppnade och plockade upp ett par racketar ur. Inte ens Stefan Edberg hade en sån väska på den tiden.

Jag förlorade med 6-1 och skämdes.

Tillbaka till Arvika. Pappa hade gett mig direktiv inför matchen och de var glasklara. Slå på allt som om det var sista gången du slog på en tennisboll. Jag lydde min fars råd, till en början. Efter två gem hade Erik knappt rört bollen och jag ledde med 2-0. Så många gem hade jag aldrig tidigare tagit mot honom. Tänk om...

Att börja tänka är aldrig bra. Jag förlorade finalen med 6-2, 6-0.

Idag, femton år senare möttes vi igen. Då vann pojken från Grums.