MSG
Vart på basket. Det var nästan så att vi satt i knät på Jay-Z.
A facial, please
Det var rätt skönt. Ett tag kände jag mig som bil i en biltvätt. Jag vet inte vad hon gjorde med händerna, men jäklar vad de jobbade.
Hon tyckte jag hade lite torr hud så hon rekommenderade ett lite dyrare klet. Det var inte läge att börja käfta, kände jag.
Struntar nog i att göra pr på fejsbok här, det är ju lite halvskämmigt ändå.
Platserna man inte finner, det är de man vill åt
I New York funkar det som så att de allra bästa och hippaste ställena inte syns. Förmodligen på grund av att de inte vill att två idioter från Sverige, och annat löst folk ska hitta dit.
Igår tog vi på oss finskjortorna och gav oss ut på jakt.
Det första stället hittade vi av en ren slump. Trots att vi visste om adressen och stod på rätt gata syntes ingen bar till. Vi försökte lyssna efter musik, men vi hörde ingenting. Vi hade nästan gett upp hoppet då såg vi ett par, försiktigt smyga sig ut på gatan.
Jodå, mycket riktigt. Bakom den här dörren blandas de bästa drinkarna på hela Manhattan. Du får inte bestämma själv vad du ska dricka, utan du bestämmer enbart vilken bas du vill ha i drinken och därefter trollar bartendern fram något att kalasa på. 
The Mullberry Projects fasad ser inte heller den särskild glamourös ut. Det är hit de tuffa och fräna går och har skoj om kvällarna. Jag och Kenny är ju varken tuffa eller fräna, men, vi vill gärna tro att vi är det ibland. Därför gick vi in.
Effektiviteten slog till, till slut.
Så idag skulle vi spela poker, ta reda på om det verkligen var sista dagen vi hade bokat boende, ta beslut om den närmsta framtiden, ta oss en löptur och blogga.
Vi vaknade klockan halv tre idag och har således fått kämpa hårt. Fram till klockan 20:00 hade vi inte gjort någonting, mest tittat på varandra och undrat varför vi inte får någonting gjort.
Men då hände något. Aldrig förr har vi jobbat så snabbt och bokat så många grejer på så kort tid. En knapp timme senare svischade vi över Hudson River, mot Brooklyn, iförda vår löparmundering.
Jag inser att det här inte är världens bästa bild, men den gör sitt jobb ändå. Om ni tycker byxorna ser tighta ut så beror det på just det, att de är väldigt tighta. Lägg till ett par racerskor från Asics och du springer likt en gud, fast ser ut som en tomte.
Vi springer ungefär en mil. Vi säger att vi ska ta det någorlunda lugnt, hålla ett tempo så att vi kan prata samtidigt som vi springer. Efter några kilometer in på rundan, i de judiska kvarteren av Brooklyn är det slutpratat. Den outtalade tävlingen brukar börja ungefär där.
Hur vi bor nu?
Jag fick köpa lakan första dagen, för det var omöjligt att få tag på den som ansvarar för vårt boende. Enkel standard, så jobbar vi. Jag är dock mycket nöjd med sängkläderna.
I lördags var vi på skattjakt. Det hela är väldigt svårförklarat, men jag försöker. Vi skulle med hjälp av fotografier och några andra främmande människor leta reda på ett gäng människor som befann sig någonstans på Manhattan Längs med vägen fick vi fler ledtrådar som skulle leda oss vidare till nästa gubbe. Ähh, antingen greppar ni bilden, eller så gör ni det inte. Men kul, det var det.
Om ni vill veta hur vi såg ut minutrarna innan skattjakten drog i gång så kan ni sluta undra.
Vi hade planerat ta det lugnt i fredags. "Vi måste vara fräscha i morgon, skattjakt då ju" sas det. Det gick bra ända fram tills vi tog oss en Mojito. Det slutade med att ägaren till stället slutade ta betalt efter vår åttonde beställning. Snällt, men farligt. En svensk man ska aldrig ha fri tillgång till sprit. Det kan aldrig gå väl.
Fast det vägrar jag och Kenny lära oss. Nu tar vi natten här i äpplet. Vi säger så, så länge, nu när sista punkten på to-do-listan är avbockad.
Vintern slår till igen.
Idag har det snöat i New York och det är kallare här än hemma. Dag två har varit lite av en besvikelse. Kenny lurade tidigare idag med mig till ett världsberömt ställe. Katz. Det var här Harry mötte Sally i filmen. Tydligen ska de han en salamimacka som inte går av för hackor. Jag blev inte helt såld. 
Igår då. Först middag på den prickiga grisen. Här mumsar Kenny i sig kalvlever. 
Kvällen fortsatte i West Village och avslutades några timmar senare med att den comebackande bloggaren blev lite åksjuk i en taxi.
Ett tips. Drick inte absint innan ni ska åka taxi. Det funkar inte.
I morgon ska vi kuta över ett par broar. Det blir kul det.
Allt är nästan som vanligt.
Med den lilla skillnaden att jag dricker vatten. Den sedvanliga före-flyget-starkölen ställs in. Jag skjuter upp det personliga förfallet i några timmar till. Jag vägde mig i morse och fick nästan ångest direkt.
Åttiotvå komma sju kilo. Så lite har jag nog inte vägt sen årskurs fem.
Frågan är inte hur mycket jag kommer gå upp under resan, utan hur mycket?
Normalt sett tränar jag kanske femsex gånger i veckan och går på kalas trefyra gånger i månaden. På ett ungefär.
Nu blir det omvända förhållanden är jag rädd för.
Redan ikväll ska vi tydligen äta fint. Stjärnor och grejer mumlade Kenny om. Med största säkerhet kommer jag inte serveras kvarg.
Memories for life, coming right up!
I morgon flyger jag till USA.
I nio veckor ska jag vara borta och jag tänker inte ångra någonting. Jag älskar tanken av det.
Är jag vuxen? Nej. Borde jag vara vuxen? Ja. Är det här sista gången jag kan göra en sån här resa? Kanske.
Därför åker jag. Jag har för avsikt att någon gång bli en ansvarsfull man, men det får vänta ett tag till.
Om ett dygn landar jag på Newark, tar en taxi till Chinatown, låter taxichaffisen lura mig av mig några extra dollar för någon avgift som inte finns, säger hej till Kenny och påbörjar 62 dagar fyllda av ogenomtänkta och underbara beslut. 
Madde vs Japan
Dagens mest lästa artikeln på expressen.se handlar inte om läget i Japan. På plats två, tre och fyra har vi artiklar om katastrofen i Japan. Men det finns något som intresserar oss lite mer.
Det kan så klart vara en ren tillfällighet, men jag tror vår kung vet vad han gör.
Idag flög Kenny till New York.
Det tar sig!
Om en dryg vecka far jag till Amerika, och blir där i nio veckor. Fram tills för några dagar sen var de där nio veckorna tämligen oplanerade. Nu har åtminstone en vecka fått ge vika i min oplanerade kalender.
I början av april äter jag middag klockan 20:30 varje kväll, i en hel vecka, på den onödigt stora båten här närmast.
Kryssningen startar och slutar i Florida, med några bensträckare i Västindien. Det här blir bra det.
Med gujsen på VM
Så särskilt publikvänlig har det inte varit. Dimman har legat tät över stadion vilket får till följd att man knappt ser åkarna när de dundrar förbi i spåret. Trots det så trängs ungefär trehundra miljoner människor runtom skidslingorna. Helt otroligt mycket folk är det.
Som svensk väljer man givetvis att försöka hålla en så låg profil som möjligt.
Norge vann en jäkla massa guldmedaljer det här mästerskapet. Under de två dagarna vi var där gick det dock lite trögare, inte ett endaste guld.
Kvarg/Kesella
Jag har i och för sig fortfarande dålig koll vad det egentligen är, men de som kan något om kost och sånt säger att det är bra grejer. Då lyssnar jag.
Det finns lite olika varianter av kvarg. En som innehåller 0,1% fett, och ja, den smakar givetvis helvete. Sen har vi den med vaniljsmak. Den med vaniljsmak smakar faktiskt riktigt trevligt, men är desto fetare. Hela 7% vilket är några procent för mycket för mitt samvete.
Därför mixar jag. Hälften äcklig, hälften god. Släng med en banan, ett par hallon och någon vindruva och du vill knappt äta något annat än kvarg.
Men det gör jag. Keso, tonfisk och kalkon frossar jag i mig också.
I ungefär en månad har jag levt magert. Jag tror jag går ned i vikt, men vet inte säkert. Normalt sett brukar jag ha ett mål när jag håller på så här, men inte den här gången.
Jag bara kör. Och det känns bra. Det räcker för mig.
