Oaktribe

Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i det här ljusskenet. Många är det, säkert hundratals. Så fort snön kom var vi där och lekte hockeyproffs.

I slänten, där till höger, skrev vi upp vilka lag vi var. Oftast spelade jag tillsammans med min barndomsvän Mattias och vi valde alltid fyra lag var.

Han valde nästan alltid Chicago. Jag valde Pittsburgh minst lika ofta. Det var mycket Roenick mot Lemieux minns jag.

"Mattias, du har telefon" kunde mamma ibland ropa. Det här var givetvis före mobiltelefonernas tid.

Jag minns att det var en nervös väntan, där ute, under tiden Mattias var inne och pratade med sin mamma. För det visste man. Om man fick ett telefonsamtal hemma hos en kompis, var det alltid mamma som ringde.

Efter någon minut kom Mattias ut igen;

"Jag skulle egentligen hem nu... Men jag sa till mamma att du inte behövde gå in än, så då fick jag vara ute i en halvtimma till!"

Då blev man lycklig. 

Så istället för att kånka tillbaks målburen in på gården förvandlades man återigen till Mario Lemieux och kunde leka hockeyhjälte i trettio minuter till.

Sen gick man in, käkade några limpsmörgåsar, drack lite O´boy, borstade tänderna och sa god natt.  Krångligare än så var inte livet.