2009
Jag tänkte göra en kort sammanfattning av det gångna året.
2009 var ett bra år. Ett roligt år.
Jag reste en hel del. Två svängar till Asien, en till New York och en tur till Paris.
Jag slutade snusa år 2009. Jag misslyckades år 2009 med att springa ett varv runt Karlstad, på rätt tid.
2009 var det år jag inte fick tjejen jag ville ha. År 2009 spelade jag många timmar poker. Sen år 2009 håller jag på med idrott, enbart för att jag tycker det är kul.
Under år 2009 lärde jag känna Kalle, Kenny, Maty, Simon, Lovsjö och Snygg-Mats. Jag visste vilka de var sedan tidigare men nu tillhör de skaran av fina vänner.
Det gör även den här kamraten, som får sista ordet år 2009.
Hockey på gatan
Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i det här ljusskenet. Många är det, säkert hundratals. Så fort snön kom var vi där och lekte hockeyproffs.
I slänten, där till höger, skrev vi upp vilka lag vi var. Oftast spelade jag tillsammans med min barndomsvän Mattias och vi valde alltid fyra lag var.
Han valde nästan alltid Chicago. Jag valde Pittsburgh minst lika ofta. Det var mycket Roenick mot Lemieux minns jag.
"Mattias, du har telefon" kunde mamma ibland ropa. Det här var givetvis före mobiltelefonernas tid.
Jag minns att det var en nervös väntan, där ute, under tiden Mattias var inne och pratade med sin mamma. För det visste man. Om man fick ett telefonsamtal hemma hos en kompis, var det alltid mamma som ringde.
Efter någon minut kom Mattias ut igen;
"Jag skulle egentligen hem nu... Men jag sa till mamma att du inte behövde gå in än, så då fick jag vara ute i en halvtimma till!"
Då blev man lycklig.
Så istället för att kånka tillbaks målburen in på gården förvandlades man återigen till Mario Lemieux och kunde leka hockeyhjälte i trettio minuter till.
Sen gick man in, käkade några limpsmörgåsar, drack lite O´boy, borstade tänderna och sa god natt. Krångligare än så var inte livet.
Kvällens raketforskare
Tack Maty!
Nu dröjer det nog inte förrän Carl-Olas traditionsenliga julkort dimper ned i brevlådan.
Spel på OS..?
Undrar om det finns något spelbolag som erbjuder odds på ett svenskt OS-fiasko i skidskytte?
I så fall skulle man nog peta in en peng där nu. Aldrig förr har det känts så typiskt svenskt. Damerna vinner allt som går att vinna, missar inte ett skott. De arton tyskorna åker som sniglar och skjuter sämre än Jörgen Brink.
Tidningar och tv snackar om att vi fått en ny nationalsport och räknar redan på hur många guldmedaljer vi kommer skjuta hem under OS.
I februari kommer Helena Jonsson missa sina första skott för säsongen och minst tre tyskor kommer skjuta fullt.
Eller så ramlar hon. Men vinner det gör hon inte.
Flickvänner - En bristvara?
Jag har en "favoritlista" på min telefon. Den fungerar ungefär som en telefonbok, med den skillnaden att endast de numren jag använder mest frekvent finns representerade.
Åtta telefonnummer har jag valt att favorisera. Två av numren går till min mor och far. De resterande sex går till sex pojkar/män. Sex av mina närmsta vänner skulle man också kunna säga.
Av de sex grabbarna är det ingen som har flickvän. Jag tittar bakåt i kristallkulan. Jag har känt de här herrarna olika länge men jag är säker på att ingen av dem har haft flickvän, så länge jag känt dem.
Inte ens nära heller. Tror jag i alla fall.
Jag funderar på om någon vill ha, eller aktivt söker flickvän. Jag tror inte det heller.
Skulle jag utöka favoritlistan med tio nummer till, skulle endast ett nummer gå till en kille med flickvän. Daniel Monander.
Två frågor dyker upp?
Vart bor alla pojkvänner och vad har Daniel Monander som inte vi andra har?
Sunkigast 2009
Läser att cOP nominerar vänner till höger och vänster. Jag ska inte stjäla hans idé, men tänkte samtidigt ge han förslag på en hittills onämnd kategori. Årets sunkigaste.
Nu skulle jag kunna vara elak och lägga upp tre bilder på allas vår A.Hellqvist, men i år vinner han inte det här priset. 
Jag ger er fotpallen från rum 2501, Fraser Place, Bangkok.
Vårt köksbord var belamrat med datorer så fotpallen fick fungera som en provisorisk matplats. En matplats vi använde flitigt. Vi var experter på att beställa mat, och vi var oftast härligt osynkade så den stackars kökspersonalen fick ibland springa fyrafem vändor för att mätta sex hungriga svenskar.
Givetvis spilldes det en del och när det skedde var papper oftast en bristvara, även om papper fanns tillgängligt var det inte alls säkert att matspillet togs hand om. Vissa var bättre på att ta hand om fotpallen, andra var sämre. Här nämns dock inga namn då ingen i boendet når upp till godkänd standard.
Resultatet blev ett okänt antal fettfläckar, några deciliter intorkad Cola light och lite annat smått och gott.
Sista tiden kunde man till och med känna, att fotpallen luktade. Och det luktade inte hallon direkt.
Snart checkar de sista grabbarna ut och då lär domen inte dröja på sig. Undrar just hur mycket en fotpall kostar där borta?
Omvänd effekt
Mitt tandkött är ömt. Precis där jag för två veckor sen lät mina portioner snus vila. Det tycker jag är knepigt. Tandköttet borde ju rimligtvis må bättre, nu när jag slutat snusa.
Måndagsglamour
Lördagsglamour
Kall träbänk plus dålig bandy låter kanske inte som en alltför bra start på en lördag. Lägger du till romglögg, alldeles för stark öl och en bra vän till den ekvationen så blir det genast mycket roligare.
Jodå. Där fick jag rätt.
Där känslan av nytt kan dra!
Under min tid i Thailand har min lägenhet genomgått en smärre förvandling. Andreas mamma och min brors flickvän, Lotta, har fått fria händer och inrett lägenheten så att den numer känns hemtrevlig och till och med en smula mysig. Många tack!
I badrummet möttes jag av nya handdukar. Det kommer ju bli bra om ett par tvättar eller så, men känslan av ny frottéhandduk mot blöt hud är ingen höjdare. Det är ju nästan ett heldagsprojekt att bli torr och fri från ludd efter en dusch numer.
Här ses både Lotta och Andrea som kom på besök igår. Andrea tyckte mycket om farbror Daniels present som han köpt med sig från Bangkok.
På frågan vad hon ville han i julklapp svarade hon "En till Kitty".
Kenny; Våning fem på central. 1000 baht. You fix? Det fanns en jättestor "Kitty" där också, får du plats med den vore det ju jättesnällt...
"Accenture" knows what it takes to be a Tiger
Där till höger står det dessutom "Opportunity isn't always obvious". Jag är långt från ett PR-geni men jag tror, att det ganska så snart, visas någonting annat på den här väggen.
Hemfärd
Det är samma visa varje gång. Alltid måste man åka hem.
Om 11 timmar flyg, några timmars väntande och 3 timmar tåg står jag där på perrongen, i Karlstad. Det kommer säkert vara omkring noll grader Celsius, blåsa kallt och jävligt kommer det göra också.
Då pekar inte mungiporna uppåt direkt.
Förmodligen kommer jag ta en taxi hem, ögnar igenom posten lite snabbt, plockar upp datorn, loggar in på ansiktsboken och kollar om jag missat något viktigt. Det har jag med största sannolikhet inte.
Sen ringer Kalle och vill äta lunch, kanske tar vi en kopp på det. Efter det är man i gång igen, med sitt otroligt häftiga liv...
Askungen..?
Nej. Guldskorna från GUCCI passar inte på Simons fötter. Sökandet fortsätter...
Sista lördagen i sydöst
Kungen fyller nämligen år. Inte Kenny nu, utan thailands kung, och då får man inte festa till det. Att konsumera alkohol kommer inte på fråga så därför råder det serveringsförbud på uteställena.
Nu fem dagar senare har min abstinens efter nikotin i stort sett försvunnit. Inga snedsteg finns att rapportera om, trots en fylla fylld av frestelser.
Jag kanske ska vara lite försiktig med att sticka ut hakan, men det gick väldigt smärtfritt att bli kvitt beroendet.
Är det någon som vet varför 7-eleven envisas med att ge bort en massa klistermärken när man handlar där, här i Thailand alltså? Det ligger märken föreställande Kalle Anka och Musse Pigg överallt i vår lägenhet.
Sista veckan nu som sagt. Då spar man inte på krutet uppe vid poolen.
Hur det går till när Kenny köper skor
"Javisst! Vad är det för typ av skor du är ute efter?"
- Hmm, jag vet inte riktigt. Jag var här för några dagar sen och köpte ett par blåa skor. Har ni några som är ännu lite mer färggladare tror du?
"Jaha, ok. Men då tror jag att jag vet precis vad du ska för skor! Vänta här så kommer jag strax tillbaka."
- Perfekt! Jag tar dem.
Knepiga dygnsrytmer..?
Jag är den enda i gänget som är vaken. Jag har varit upp sen halv elva i förmiddags.
Simon och Niclas gick och la sig för ganska så exakt en timme sen. De beräknas vakna igen någon gång runt midnatt.
Kenny och Mats tog "kvällen" klockan 7 i morse så de går väl upp ganska snart. Det hoppas jag i alla fall, för det börjar bli väl ensamt nu känner jag.
Lovsjö följer mitt exempel
Jag flyttade ju alldeles nyligen in i min lägenhet utan att titta på den innan.
Snart kanske Niclas gör samma sak.
Den enda lilla skillnaden är att han behöver hosta upp lite pengar för att få flytta in. I skrivande stund leder han budgivningen på en trea ute på vågmästaren. Osett. 
Men huset ser ju i alla fall fint ut.
En titt i fotoarkivet
Minns ni inlägget om Nun? Hon jobbar på tv hon. Celebriteter vi umgås med här borta minsann.
Jag trodde inte det var möjligt, men jag har faktiskt börjat tröttna på chokladmjölken.
Här ligger en tjej från Vietnam och solar. Hon ska bli arkitekt hon.
Någon har glömt sina shorts i vår lägenhet. Kalle har åkt hem, det kanske är hans?
Igår besökte jag frisören. Jag lägger därför upp en tuff bild och visar samtidigt upp mina nya fräna solglasögon, så att bilden blir ännu lite tuffare.
Här ser ni en sliten Mats. Igår var vi ute och skojade till det lite.
"I morgon, då ringer vi och säger..."
Ända sedan jag kom hit, har AC:n i mitt Kennys rum varit ur funktion. Konsekvensen av det har blivit att vi vaknat en par tre gånger varje natt, på grund av den näst intill olidliga värme vi har på vårt rum.
Men idag, lite drygt två veckor senare, lyfte vi äntligen på luren och påtalade felet.
En kvart senare hade receptionen skickat upp två av sina bästa gubbar som snabbt såg till att det återigen strömmar kall luft från apparaten uppe i taket.
Vi har även funderat på att ge städerskan en utskällning då hon har varit väl slö sista veckan. Ingen av oss kände sig dock särskild sugen på att ikläda sig rollen som boendets största mansgris, så det blev aldrig av.
Kanske kände hon det på sig, för igår hade hon med sig två kollegor och tillsammans fick de jobbet gjort.
Vet ni hur många tuggummin Kenny äter i minuten? 
Många, är rätt svar.
