Platserna man inte finner, det är de man vill åt
I New York funkar det som så att de allra bästa och hippaste ställena inte syns. Förmodligen på grund av att de inte vill att två idioter från Sverige, och annat löst folk ska hitta dit.
Igår tog vi på oss finskjortorna och gav oss ut på jakt.
Det första stället hittade vi av en ren slump. Trots att vi visste om adressen och stod på rätt gata syntes ingen bar till. Vi försökte lyssna efter musik, men vi hörde ingenting. Vi hade nästan gett upp hoppet då såg vi ett par, försiktigt smyga sig ut på gatan.
Jodå, mycket riktigt. Bakom den här dörren blandas de bästa drinkarna på hela Manhattan. Du får inte bestämma själv vad du ska dricka, utan du bestämmer enbart vilken bas du vill ha i drinken och därefter trollar bartendern fram något att kalasa på. 
The Mullberry Projects fasad ser inte heller den särskild glamourös ut. Det är hit de tuffa och fräna går och har skoj om kvällarna. Jag och Kenny är ju varken tuffa eller fräna, men, vi vill gärna tro att vi är det ibland. Därför gick vi in.
Effektiviteten slog till, till slut.
Så idag skulle vi spela poker, ta reda på om det verkligen var sista dagen vi hade bokat boende, ta beslut om den närmsta framtiden, ta oss en löptur och blogga.
Vi vaknade klockan halv tre idag och har således fått kämpa hårt. Fram till klockan 20:00 hade vi inte gjort någonting, mest tittat på varandra och undrat varför vi inte får någonting gjort.
Men då hände något. Aldrig förr har vi jobbat så snabbt och bokat så många grejer på så kort tid. En knapp timme senare svischade vi över Hudson River, mot Brooklyn, iförda vår löparmundering.
Jag inser att det här inte är världens bästa bild, men den gör sitt jobb ändå. Om ni tycker byxorna ser tighta ut så beror det på just det, att de är väldigt tighta. Lägg till ett par racerskor från Asics och du springer likt en gud, fast ser ut som en tomte.
Vi springer ungefär en mil. Vi säger att vi ska ta det någorlunda lugnt, hålla ett tempo så att vi kan prata samtidigt som vi springer. Efter några kilometer in på rundan, i de judiska kvarteren av Brooklyn är det slutpratat. Den outtalade tävlingen brukar börja ungefär där.
Hur vi bor nu?
Jag fick köpa lakan första dagen, för det var omöjligt att få tag på den som ansvarar för vårt boende. Enkel standard, så jobbar vi. Jag är dock mycket nöjd med sängkläderna.
I lördags var vi på skattjakt. Det hela är väldigt svårförklarat, men jag försöker. Vi skulle med hjälp av fotografier och några andra främmande människor leta reda på ett gäng människor som befann sig någonstans på Manhattan Längs med vägen fick vi fler ledtrådar som skulle leda oss vidare till nästa gubbe. Ähh, antingen greppar ni bilden, eller så gör ni det inte. Men kul, det var det.
Om ni vill veta hur vi såg ut minutrarna innan skattjakten drog i gång så kan ni sluta undra.
Vi hade planerat ta det lugnt i fredags. "Vi måste vara fräscha i morgon, skattjakt då ju" sas det. Det gick bra ända fram tills vi tog oss en Mojito. Det slutade med att ägaren till stället slutade ta betalt efter vår åttonde beställning. Snällt, men farligt. En svensk man ska aldrig ha fri tillgång till sprit. Det kan aldrig gå väl.
Fast det vägrar jag och Kenny lära oss. Nu tar vi natten här i äpplet. Vi säger så, så länge, nu när sista punkten på to-do-listan är avbockad.
Vintern slår till igen.
Idag har det snöat i New York och det är kallare här än hemma. Dag två har varit lite av en besvikelse. Kenny lurade tidigare idag med mig till ett världsberömt ställe. Katz. Det var här Harry mötte Sally i filmen. Tydligen ska de han en salamimacka som inte går av för hackor. Jag blev inte helt såld. 
Igår då. Först middag på den prickiga grisen. Här mumsar Kenny i sig kalvlever. 
Kvällen fortsatte i West Village och avslutades några timmar senare med att den comebackande bloggaren blev lite åksjuk i en taxi.
Ett tips. Drick inte absint innan ni ska åka taxi. Det funkar inte.
I morgon ska vi kuta över ett par broar. Det blir kul det.
Allt är nästan som vanligt.
Med den lilla skillnaden att jag dricker vatten. Den sedvanliga före-flyget-starkölen ställs in. Jag skjuter upp det personliga förfallet i några timmar till. Jag vägde mig i morse och fick nästan ångest direkt.
Åttiotvå komma sju kilo. Så lite har jag nog inte vägt sen årskurs fem.
Frågan är inte hur mycket jag kommer gå upp under resan, utan hur mycket?
Normalt sett tränar jag kanske femsex gånger i veckan och går på kalas trefyra gånger i månaden. På ett ungefär.
Nu blir det omvända förhållanden är jag rädd för.
Redan ikväll ska vi tydligen äta fint. Stjärnor och grejer mumlade Kenny om. Med största säkerhet kommer jag inte serveras kvarg.
Memories for life, coming right up!
I morgon flyger jag till USA.
I nio veckor ska jag vara borta och jag tänker inte ångra någonting. Jag älskar tanken av det.
Är jag vuxen? Nej. Borde jag vara vuxen? Ja. Är det här sista gången jag kan göra en sån här resa? Kanske.
Därför åker jag. Jag har för avsikt att någon gång bli en ansvarsfull man, men det får vänta ett tag till.
Om ett dygn landar jag på Newark, tar en taxi till Chinatown, låter taxichaffisen lura mig av mig några extra dollar för någon avgift som inte finns, säger hej till Kenny och påbörjar 62 dagar fyllda av ogenomtänkta och underbara beslut. 
Madde vs Japan
Dagens mest lästa artikeln på expressen.se handlar inte om läget i Japan. På plats två, tre och fyra har vi artiklar om katastrofen i Japan. Men det finns något som intresserar oss lite mer.
Det kan så klart vara en ren tillfällighet, men jag tror vår kung vet vad han gör.
Idag flög Kenny till New York.
Det tar sig!
Om en dryg vecka far jag till Amerika, och blir där i nio veckor. Fram tills för några dagar sen var de där nio veckorna tämligen oplanerade. Nu har åtminstone en vecka fått ge vika i min oplanerade kalender.
I början av april äter jag middag klockan 20:30 varje kväll, i en hel vecka, på den onödigt stora båten här närmast.
Kryssningen startar och slutar i Florida, med några bensträckare i Västindien. Det här blir bra det.
Med gujsen på VM
Så särskilt publikvänlig har det inte varit. Dimman har legat tät över stadion vilket får till följd att man knappt ser åkarna när de dundrar förbi i spåret. Trots det så trängs ungefär trehundra miljoner människor runtom skidslingorna. Helt otroligt mycket folk är det.
Som svensk väljer man givetvis att försöka hålla en så låg profil som möjligt.
Norge vann en jäkla massa guldmedaljer det här mästerskapet. Under de två dagarna vi var där gick det dock lite trögare, inte ett endaste guld.
Kvarg/Kesella
Jag har i och för sig fortfarande dålig koll vad det egentligen är, men de som kan något om kost och sånt säger att det är bra grejer. Då lyssnar jag.
Det finns lite olika varianter av kvarg. En som innehåller 0,1% fett, och ja, den smakar givetvis helvete. Sen har vi den med vaniljsmak. Den med vaniljsmak smakar faktiskt riktigt trevligt, men är desto fetare. Hela 7% vilket är några procent för mycket för mitt samvete.
Därför mixar jag. Hälften äcklig, hälften god. Släng med en banan, ett par hallon och någon vindruva och du vill knappt äta något annat än kvarg.
Men det gör jag. Keso, tonfisk och kalkon frossar jag i mig också.
I ungefär en månad har jag levt magert. Jag tror jag går ned i vikt, men vet inte säkert. Normalt sett brukar jag ha ett mål när jag håller på så här, men inte den här gången.
Jag bara kör. Och det känns bra. Det räcker för mig.
Superspinnarna!
Med sig in i rummet får man en pulsmätare som styr din träning. Du väljer själv vilken din maxpuls är och ska därefter trampa dig upp till de nivåer som instruktören beordrar. Alla ser sin puls på en stor skärm, så man vet hur man ligger till.
Flera gånger under passet ska man ligga upp emot 85-90% av sin maxpuls. Det är jobbigt. Du svettas i regel när hjärtat får jobba så hårt. Jag brukar ha svårigheter med att hålla mig kvar på cykeln. Ungefär så mycket svettas man.
Jag börjar känna igen några av de som är frekventa besökare. Det finns ett glatt gäng bestående av tre tjejer som alltid håller ihop.
Ingen av dem är trådsmal eller särskilt vältränad heller för den delen. En fräck människa hade till och med kunnat kalla dem för tjocka.
Fast de verkar vara världsmästare på att cykla för när de kliver av sina cyklar är de, i princip, helt oberörda. Jag får slänga min t-shirt för att den blivit så sunkig. Deras toppar blir renare av ett spinningspass.
Det hela är mycket märkligt. En vacker dag ska jag bli lika bra.
Egentligen är det enda jag behöver göra är att gå upp en jäkla massa kilon och försöka jobba bort tänket att det inte är ok att ljuga för sig själv.
De nio riddarna!
Det är Medeltid. Vårt konungarike är hotat och kungen tillkallar sig sina bästa och allra tappraste riddare. Det är av stor vikt att de på snabbast möjliga sätt mobiliserar en slagkraftig armé. De inväntar tålmodigt sina order från kungen.
Lite så kändes det i helgen och byter vi bara ut våra lustiga mössor skulle det nog ha kunnat se ut ungefär så här. 
"Noll" läsare
Jag vet inte varför, men jag har inte kommit mig för att berätta, att jag bloggar igen.
Av någon anledning känns det skönt. Jag sätter mig och hamrar lite på tangentbordet när jag känner för det, helt utan press från otacksamma läsare och min egna personliga prestige.
Om en dryg månad reser jag bort. Då ska berätta för mamma att jag bloggar och först då börjar de här texterna få något av en funktion.
Hur man slår Sveriges åttonde bästa tennisspelare
Jag minns inte vilket år det var, förmodligen någon gång i mitten av nittiotalet. Jag hade med mycket tur och lite skicklighet lyckats avancera till final i distriktsmästerskapen i tennis. Jag och min far tog bilen från Grums till Arvika där vi skulle ta oss an Erik Johannesson. Sveriges då åttonde bästa tennisspelare, i vår åldersklass.
Jag hade mött honom ett par gånger innan den här finalen och varje match följde samma mönster. Jag fick storstryk varenda gång.
Några år tidigare spelade jag min första match någonsin, mot just nämnda spelare. Jag minns att ledaren från Säffle, den klubb Erik representerade, sa att jag skulle vara nöjd om jag tog ett gem. Ett gem, tänkte jag och smålog lite för mig själv. Jag hade tänkt att vinna jag.
Jag sprang in på planen i min röda t-shirt med Dumle-tryck, kortbyxor utan snören och ett racket jag fått ärva av brorsan.
Kort därefter kommer Erik in. Han bar på en stor väska som såg ut ett gigantisk tennisracket, som han sedan öppnade och plockade upp ett par racketar ur. Inte ens Stefan Edberg hade en sån väska på den tiden.
Jag förlorade med 6-1 och skämdes.
Tillbaka till Arvika. Pappa hade gett mig direktiv inför matchen och de var glasklara. Slå på allt som om det var sista gången du slog på en tennisboll. Jag lydde min fars råd, till en början. Efter två gem hade Erik knappt rört bollen och jag ledde med 2-0. Så många gem hade jag aldrig tidigare tagit mot honom. Tänk om...
Att börja tänka är aldrig bra. Jag förlorade finalen med 6-2, 6-0.
Idag, femton år senare möttes vi igen. Då vann pojken från Grums.
Ett uppvaknande, utan kebabsås på tröjan.
För det där brukar gå hand i hand. Du vaknar upp, kliar dig i huvudet och funderar lite på vad som hände igår. Du kanske hittar en hög med kläder, och där, på den fina t-shirten ser du rester av något.
"Aha, jag käkade i alla fall fyllemat igår!" tänker du triumferande, men minns det inte.
Det här är ett scenario som bara blir vanligare och vanligare, ju äldre jag blir. Förr hade jag aldrig minnesluckor. Idag är det mer konstigt om jag vaknar upp, och faktiskt minns vad jag sysslade med igår. Det är märkligt, tycker jag. Rimligen borde man bli klokare med åldern.
Jag jobbar mycket med att försöka klura ut lämpliga lösningar till det här problemet. Den allra enklaste lösningen vore ju att dricka mindre och minimera antalet utgångar. Att dricka mindre låter enkelt i teorin men av någon anledning är det svårare att genomföra i praktiken.
En utgång idag handlar mer om att hitta den bästa luckan i baren än att träffa människor. Det är precis som det låter, inte särskilt kul, och därför går jag inte ut lika ofta längre. Och än färre utgångar ska det bli.
Tur då, att jag har ett knippe vänner som sitter med i samma båt. Vi är alla världsmästare på att, om än omedvetet, hetsa varandra till oanande fyllenivåer.
Det här inlägget blev lite väl dramatiskt kanske. Jag gör nog bäst i att slänga in en liten brasklapp här så inte myndigheterna kopplas in. Jag är inte en alkoholist. Ingen av mina vänner heller.
Vi har bara utvecklat ett dåligt ölsinne på äldre dagar.
Dags att bryta ett ben, eller minst vricka något.
Bollsparkande står först på dagens agenda.
Efter fotbollen väntar firande av den äldsta brodern Ferming. 25 år gammal minsann.
Jag har inte köpt något. Patrik är skyldig mig en middag, som aldrig blivit av. Så i min värld är vi kvitt nu.
God morgon!
Jag försökte dock vara lite lurig igår då jag petade i mig en värktablett i förebyggande syfte.
Effekten uteblev.
För ungefär 30 minuter sen trotsade jag illamåendet som infinner sig när jag intar en annan position än liggande, och det verkar som kroppen håller.
Som så många gånger förr var det den här mannen som såg till att jag mår, som jag gör idag.
Tacka Nick Wiklund, ni som saknat mig.
Men nu är det februari igen. Och här är jag, precis som utlovat.
Ett år äldre, lite tröttare, kanske lite tjockare men förhoppningsvis lika underhållande.
Jag har inte en aning om hur bloggen kommer te sig den här gången. Tänk er en bil, som stått ute över två vintrar utan att motioneras. Den här bloggen är den bilen. Det är inte bara att sätta i nyckeln, vrida om och köra iväg.
Min förhoppning är att jag på något vänster ska kunna mixa lättsamma inlägg, av den typ jag oftast skriver, med lite mer tänkvärda inlägg.
Förmodligen är det en ekvation utan lösning. Jag menar, i ena inlägget dundrar jag upp en bild på en full Maty och skriver något kul. I nästa inlägg skriver jag om min bortgånga morfar som jag saknar mer och mer för varje år som går.
Jag bloggar ju inte om sånt. Jag driver med folk och höjer mig själv till skyarna, det är vad jag gör. Jag är lite less på den bilden av mig.
Men va fan. Vi får se vart det bär vägen.
Nu ska jag gå bort till Kenny och leka lite.
Hejsan blåkken!
Av någon anledning grips jag direkt av prestationsångest. Gör man comeback på bloggscenen ska man göra det med bravur, känns det som. Men nej. Jag får inte till det.
Därför gör jag det väldigt enkelt för mig nu.
2009
Jag tänkte göra en kort sammanfattning av det gångna året.
2009 var ett bra år. Ett roligt år.
Jag reste en hel del. Två svängar till Asien, en till New York och en tur till Paris.
Jag slutade snusa år 2009. Jag misslyckades år 2009 med att springa ett varv runt Karlstad, på rätt tid.
2009 var det år jag inte fick tjejen jag ville ha. År 2009 spelade jag många timmar poker. Sen år 2009 håller jag på med idrott, enbart för att jag tycker det är kul.
Under år 2009 lärde jag känna Kalle, Kenny, Maty, Simon, Lovsjö och Snygg-Mats. Jag visste vilka de var sedan tidigare men nu tillhör de skaran av fina vänner.
Det gör även den här kamraten, som får sista ordet år 2009.
Hockey på gatan
Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i det här ljusskenet. Många är det, säkert hundratals. Så fort snön kom var vi där och lekte hockeyproffs.
I slänten, där till höger, skrev vi upp vilka lag vi var. Oftast spelade jag tillsammans med min barndomsvän Mattias och vi valde alltid fyra lag var.
Han valde nästan alltid Chicago. Jag valde Pittsburgh minst lika ofta. Det var mycket Roenick mot Lemieux minns jag.
"Mattias, du har telefon" kunde mamma ibland ropa. Det här var givetvis före mobiltelefonernas tid.
Jag minns att det var en nervös väntan, där ute, under tiden Mattias var inne och pratade med sin mamma. För det visste man. Om man fick ett telefonsamtal hemma hos en kompis, var det alltid mamma som ringde.
Efter någon minut kom Mattias ut igen;
"Jag skulle egentligen hem nu... Men jag sa till mamma att du inte behövde gå in än, så då fick jag vara ute i en halvtimma till!"
Då blev man lycklig.
Så istället för att kånka tillbaks målburen in på gården förvandlades man återigen till Mario Lemieux och kunde leka hockeyhjälte i trettio minuter till.
Sen gick man in, käkade några limpsmörgåsar, drack lite O´boy, borstade tänderna och sa god natt. Krångligare än så var inte livet.
